Fjällvandring Dag 7 – Abiskojaure till Abisko

Resan gick snabbt och vi gick med energi från Riesenkola och blockchoklad.

Vid rastplatsen mötte vi två tyskor som åt en extremt sen frukost där, lagom för oss att äta lunch.

Tyskorna var tokiga i Sverige och ville ha info om vad svenskarna tyckte om kronprincessans kille, osv. En av tyskorna hade läst svenska och pratade lite svenska med oss, och jag pratade lite tyska med dem (när Kaprifol var en bit bort och inte kunde stoppa mig).

Vi försökte förklara välling för dem, men det gick inget bra. Till slut visade vi dem, men det visade sig att de inte hade något motsvarande i tysklad så det var helt nytt för dem.

Vi förökte lära varandra svordommar, men tyskorna kunde bara extremt milda svordommar. Från oss lärde de sig "attans" vilket verkade vara precis på den nivån de ville ha. Exempel på användning var "Attans!", "Attans dåligt!", "Attans bra!".

Under tiden kom ingenjören från igår och satte sig och började luncha med oss. Han var lite irriterad för hans fina vandringsstav hade försvunnnit över natten och kvar var bara en ful delvist rutten stav han inte tänkte befatta sig med. "Mer förvånad än arg!". Men han såg fram emot att snart få träffa sin sambo.

Vi gick sen i rask takt mot Abisko med leende på läpparna och lite tårar i ögonen. Det kändes helt otroligt att vandringen snart var slut.

Vi nådde Porten till Kungsleden och hittade geocachen ganska enkelt:
blaufish found Kungsleden 1 (Traditional Cache)


 July 17 by blaufish (1231 found)
Gud vad underbart nöjd man var när man nådde resans slut! Verkligen ett SUPERSTÄLLE att lägga en cache på!!!


Sen satte vi oss och njöt brevid porten. Då kom vår vår ingenjör vandrandes, med sin sambo vid sin arm! Hon hade kommit och mött honom längs leden. Vi pratades vid och umgicks lite innan vi gav oss av mot vandrarhemmet.

Annonser

Fjällvandring Dag 6 – Alesjaure till Abiskojaure

Vi gick upp 6.30 och åt frukost bland de tidigaste morgonfåglarna. Gett bort lite mer onödig proviant för att minska lasten, djäkla massa blåbärssoppa och välling man packat! 7.50 började vi dagens 23km vandring.

Vandringen längs sjön Abiskojaure var riktigt fin. Dels var terrängen gudomligt lättvandrad jämfört med tidigare resans tidigare vandring. Molnen sträkte sig längs bergen ovanför samebyn, så man undrade lite smått vad de skulle bjuda på för väder när de sakta sänkte sig neråt, speciellt då det blåste från dem. Men de slutade rulla ner för bergen kanske någon enstaka hundra meter ovanför samebyn, och ingen speciellt hände.

En bit in på vandringen började det regna. Det höll i sig och vi satte snart på regnjackorna. En bit hittade vi en utskjutande bergskant och satte oss och fikade, pratade och njöt medan det regnade på. När det lugnat sig började vi gå igen.

Så stötte vi på Danskorna! De var före oss. WTF? De sov när vi gick! Jo, de hade tagit båten. Vi snackade lite med dem och vi var alla roade att man går och går alla ansikterna är hela tiden nya, förutom att ett svensk par stöter på ett danskt par tre dagar i raden.

Vi vandrade vidare. Plötsligt regnade det inte längre – marken var uttorkad, ingen jokk längs vägen, solen gassade.  Kändes som man vandrade i en öken. Suktandes efter vatten så blev vi avbrutna av en mamma och hennes flicka. De undrade om vi stött på vatten nyligen. "Nej, tänkte nog precis fråga er om ni gjort det" svarade jag. Hon visade på karta hur långt de gått utan att ha en bra källa vatten längs vägen. Långt. "Vi borde tagit vatten med oss! jag sa ju det, Mamma!" sa tjejen. "Man brukar inte behöva det, älskling".

Vi vandrade på. En bit in fick vi ta en pause för att jag började bli lite ostadig av vätskebrist. Kaprifol funderade lite och kom fram till att det bästa vi kunde göra var att avvika från sommarleden och ta vinterleden som ledde ner mot en stor jokk som dånade rejält, fylld med vatten från vattenfall som mynnade ut från ett högre berg. Någon kilometer förvisso, men bättre än att jag säckade ihop.

Vi började gå där, och det var faktiskt riktigt härligt att gå i ovandrat ljung-aktig växtlighet istället för att gå på den upptrampade sommarleden. Plötsligt hittade vi en avlång flaska Imsdal någon skidåkare tappat under vintern, med någon deciliter vatten i. Jag skrattade hysteriskt road av ironin samtidigt som det kändes som ett humoriskt tecken från våran vän där ovan. Även om jag inte vågade dricka det gamla vattnet, så lyfte det upp mig och mitt humör.

Sista streckan fram till jokk/forsen var jobbig. Det var stora rejäla stenbumlingar omgivna av mark som antingen var sumpig eller undermerad av uttorkade småjokkar. Men till slut satt vi framme vid jokken, och lyckligt drack vatten, vatten massor utav vatten. Som avslutning fyllde vi våra tomma flaskor.

På väg därifrån hade Kaprifol enn himla takt och jag försökte hålla den, något utmattad från min vättskebrist episod, plötsligt föll jag och låg som en sköldpadda på rygg. Insåg snabbt att jag var oskadd – ryggsäcken tog 90% av smällen, och kom upp. Förklarade för Kaprifol att jag inte klarade hennes takt. "Men jag ville ju gå fort för att du skulle slippa vara kvar här i onödan!". Jag fick ta täten och vi kom ur stenbumlingpartiet i min egen takt, utan några fler olyckor. Vi började gå upp för berget i jakt på sommarleden, som vi återfann efter lite klättring uppåt.

Vandringen gick bra därefter, lättvandrat och innan vätskereserverna tog slut började det åtminstone komma små jokkar man kunde fylla på vattenflaskorna med om man fick dem i rätt vinkel.

Aldra sist på resan kom tre broar Kaprifol inte gillade. Synnerliga problem hade hon med en bro som först började med en spång som hon kröp ut på, före mig. Sen så var den en lång, lång spång över en fors, vilandes på två rejäla stålwires. Där tog det stopp och viss panik var ett faktum. Efter en stund var vi överrens om att jag skulle gå först och det var inte helt lätt att gå om varandra med stora ryggsäckar på en smal spång. När jag väl var framför kunde Kaprifol fokusera på mig och vi kunde gå frammåt. Några vandrare som vilade på den sidan vi kommit från tjoade glatt och positivt åt våran lyckade färd över. Sällan har Kaprifol sett så lycklig och mentalt utmattad ut som när hon kommit över över denna bron!

På andra sidan mötte vi en herre som stått och väntat på oss. Förmodligen väntade han och funderade på om han skulle behöva ge oss en hand. Han var ingenjör och undrade om min GPS som hängde från sidan kunde berätta hur långt kvar det var till Abiskojaure. Jag förklarade att just nu hade GPS:en  soppatorsk och att det var lite jobbigt att leta rätt på batterierna, men att min kartbestyckade navigatör hade 100% koll. Kaprifol visade var vi var och hur många kilometer det var kvar. "3 km? Ha! Det är precis vad jag orkar gå idag!" sa Mr.Ingenjör och satte av i en rejäl takt.

Vi nådde stugorna klocka 19 och då var våra reserver helt slut! Vi fick i oss middag, sen la sig Kaprifol och vilade. Hon bad så sött att få lyssna på sin MP3-spelare med synth-musik hon sparat på, och jag letade rätt på den och kom med den. Plötsligt njöt hon som ett litet barn när hon låg och vilade och lyssnade på musik för första gången på sex dagar.

Jag gick iväg och loggade geocachen, snabbt och smidigt:


blaufish found Abiskojaurestugorna:
  July 16 by blaufish (1219 found)
Loggades av team Blåfisk+Kaprifol medan Kaprifol vilade ut sig i stugan =)


Lite kult att logga en gammal äkta sanoj-cache från 2003 för övrigt: stor – inte någon djäkla micro, bra placering, klockrena koordinater, bra ledtråd. Kul med gamla legendariska cachares cacher.

Uppenbarligen hade min hyggien under resan brustit, för jag hade fått ett otrevligt kliande som behövde addresseras. Så bada skulle det, även om det var långt in på kvällen och regnade. Så jag frågade runt och fick tips om var badplatsen låg. Där mötte jag en kille som tipsade om man enklast kom ner (det var lerigt fram till trappan ner). Han höll på med mobilen och borstade tänderna samtidigt. "Har du täckning här?". "Ja, om man står precis här har man det, annars har man det inte".

Gick in och la mig, Kaprifol undrade sömning om jag verkligen badat. Jodå! Tipsade om att hon kanske kunde få täckning i morgon.

Zzzz….

Fjällvandring Dag 5 – Tjäktja till Alesjaure

På femte dagen vaknade jag och min fot kändes bra. Försiktigt stödde jag på den, och se – det gjorde inte ont i den ens med belastning. Värden frågade oss på morgonen om hon skulle hjälpa oss över bron, men vi tackade nej. Kaprifol gick bakom mig och tittade mot fjällen som värden föreslagit, och det gick riktigt bra.

Vi kom inte speciellt långt innan det började regna. Det ösregnade inte, men inte långt ifrån, och det ville liksom aldrig sluta. När vi gått en timme så mötte vi två trötta tjejer som tältat men nu drömde om tillfällig vila i Tjäkta för att slippa regnet. De hoppades på att de bara hade en kvart kvar och frågade om något de såg borta i terrängen var stugorna, men vi fick tyvärr förklara att de hade ganska mycket mer att gå. Uppenbarligen fungerades deras regnskydd sämre än vårt, eller så var vi bara mer inställda på hur långt vi hade kvar att gå.

Så slog vädret om och plötsligt var det underbara sol-fjäll och himla varmt i regnjackorna. Vi stannade, tog av oss regnjackorna, och fikade lite. Plötsligt så inser jag att två harkrankar har börjar para sig på min ryggsäck. Förvåningen var stor och det var bara att konstatera – harkranken har ett extremt långsamt och händelselöst sexliv. Några vandrare kom förbi och vi visade dem moder naturs lustigheter. De undrade hur länge vi tänkte vänta på harkrankarna. "Tja… tills vi fikat klart. Sen går vi, så får de fortsätta på ryggsäcken om de vill" svarade vi ungefär.

På denna färd blev det ganska många vad över jokkar, och speciellt så drog strömmen rejält i fötterna, och man blev lite blöt. Vi valde även att äta lunch vid en vad-jokk, där ett svenskt par med ganska sportig/friluftig utstrålning var förvånandssvärt rädda för vadet. Jag blev aldrig riktigt klok på om de hade kängor som inte var vattentäta, eller om de trodde att så var fallet, eller ovanligt låga kängor. Vi gav dem lite hjälpsamma tips och sa att det kommer fler vad, men detta var ganska lätt och att vi kommit tort genom det. "Kanske lika bra att ställa sig in på att det blir blött?" frågade han tjejen. Hur som helst tog sig han snart över med en ganska vig gång där han gjorde sig besvär att gå på de mest ytliga stenarna längs vadet. Tjejen fick sen en massa peppning och tog stora spindelsteg för att endast gå på de stenar som var helt torra och ovan ytan, såg jättesvårt ut. Väl över fick hon en kram från killen och glada applåder från oss. Konsten att göra något lätt svårt förvisso, men väl genomfört =)

Resan gick sen som en liten dans och vi siktade stugorna borta vid horizonten riktigt tidigt – helt overkligt tidigt. Vi nådde fram till dem 1630. Stugan hade världens minsta vindkraftverk, kansske 3 – 5 meter högt, och tydlligen kunde det driva ett kylskåp och några lampor inne i huvudbyggnaden. Och den hade helikopter-platta. Snacka om civilisation!

Vi delade rum med ett hjälpsamt par som visade sig fjällvandrat 20-30 år, och som gick utan kök m.m. och hade som taktik att alltid gå två distanser för att nå stugor med försäljning och bastu, och sen vila en eller två dagar när de kom fram. De förvånandes att vi gått oavbrutet, även om vi gick kortare (men med tyngre väskor).

Geocachen här var ingen hit; blaufish couldn’t find Alesjaurestugorna (Traditional Cache):


 July 15 by blaufish (1210 found)
DNF. The clue and cordinates both point to the thingy with about 6-7 obvious places to hide a micro. All empty, no cache.

Recommend changing hiding place as this was the most crowded location on the entire camp, not so strange that people find / dislocate it by misstake.


Jag och Kaprifol passade på att besöka bastun på kvällen, och trodde det skulle bli samma tävling i vem som var mest karlakarl här som vid Sälka. Istället var det några lungna grabbar från Piteå (tror vi) och några sörläningar, så nu var det inga bragder som skulle sättas. Dessutom var glaset i bastun sprucket, så speciellt varmt blev det aldrig – något över ljummet förvisso men inga bastutemperaturer. Jag och Kaprifol blev de som vågade bada först, och det gick rätt bra. Visst blir man lite orolig om det finns ett rep man kan hålla sig i för att inte åka iväg med strömmen, men jag badade alldelles vid kanten där man precis kunde doppa sig om man la sig horizontellt, och där var det ingen ström. När vi väl satt nivån så skulle de andra också bada, Norrlängingar kan ju liksom inte bli klådda av sörlängingar i bastubadande. De som tvekade lite lugnade sig när jag förklarade hur jag doppat mig med min "supergrund-dopp" teknik, så alla fick nog badat. Trevligt! Här tvättade vi ur oss rejält i "badrummet" med varmvatten och shampoo, för min del resans första verkligt nogranna tvätt,

Bullens korv, tonfisk, macaroner, chips och konserverad annanas till mat. Mums!

Efter mycket diskussioner hit och dit bestämde vi oss för att sätta klockorna tidigt – både vi och grannarna tänkte gå långt. 23 km väntade oss i morgon, och den potentiella båtturen valde vi att avstå ifrån. Skall man gå 11 mil skall man gå 11 mil, resonerade vi.

.

Fjällvandring Dag 4 – Sälka till Tjäktja

Promenerade från Sälka till Tjäktjapasset (1150m ö.h). Cirka 8km, underbar utsikt. Lätt uppförslutning hela dagen gjorde vandringen lite seg, och terrängen var stundtals lite jobbig (terrängtypen "stenträsk" hehe).

På väg upp i träsket hittade vi en fjäril som fastnat i leran, och jag erbjöd den mitt finger. Försiktigt klättrade den upp på det, och satt sen kvar. Först så trodde vi dens vingar var blöta, så vi lät den sitta kvar för att torka. Lite klättrande uppför passet började vi inse att den nog bara var rädd, så kaprifol hittade ett strå och erbjöd den att klättra upp på det. Lyckligt gick den över på det, och fällde ut sina vingar. Flög till en sten, vilade sig där någon minut, och började sen flyga fritt. Kapifol har bloggat två bilder på fjärilen.

Jag hittade en källa där en jokk "bubblade" (eller vad heter det? pårlade?) upp, rakt upp ur marken. Jättekonstigt att se vatten som kommer nerifrån och upp, även om det nu bara handlade om någon enstaka centimeter ovanför marknivån. Några tiotal meter längre upp hittade vi en jokk som försvann ner i marken, förmodligen samma jokk.

Slutligen skulle vi upp för sista delen av passet, vilket var ganska brant. Kaprifol hade lite svårt för klättringen och tyckte den var obehaglig, men efter att hon fått välja en egen väg hon ansåg vara mindre brant/otäck så var vi på väg uppåt. Vi såg även en ensam ren på kanske drygt 50 meters håll! När vi kom upp så lämnade vi sommarvädret på andra sidan och plötsligt var vi omgivna av snö och någon sorts nollgradig vinter – en förvandling på bara några få höjmetrar!

Till vår förvåning så fanns det ett utedass och ett vindskydd i toppen av passet, det hade jag inte förväntat mig. Jag gjorde t.om. en liten insats och donerade lite toapapper till dasset, så att nästkommande besökare får det trevligare.

Cachen Kungsledens höjdpunkt blev en trist DNF:


 July 14 by blaufish (1200 found)
DNF. Looked under big stones where the GPS zero’ed in and some other locations a bit further away, but didn’t find it.

I would have loved to have a hint on this one.

Maybe I was too tired from the trecking? I was really really tired here.


Men någon har hittat cachen efter mig, så jag hade bara dålig tur. Förmodligen trötthet som spelat in.

Vinden ven och det började vina en blandning av regn, snö och hagel så jag, Kaprifol och två svenskor som kom från andra hållet sökte skydd i vindskyddet och fikade å småpratade medan vi inväntade bättre värder.

De sista 4 km mot Tjäktjastugan blev helt klart vandringens värsta. Dels så var vädret svajigt men framförallt var det svår terräng: stenigt som attans och vassa stenar som stack uppåt. Någonstans trampade jag fel eller nått, det kändes som om foten fått ett kraftigt slag upp i fotdynan (trotts att jag haft kängor med rejäla sulor). Halta runt i jobbig terräng med en fot som värker var absolut ingen hit. Såg en ren till, men på längre avstånd denna gång.

Berättade för Kaprifol att vi kanske måste stanna och vila oss en dag i Tjäktja en dag för att min fot värkte, men tydligen förstod hon först senare på kvällen att det var riktigt illa med den, när hon märkte att jag inte kunde stödja på den i stugan.

Sista hindret var bron till Tjäkta. Kaprifol gillade den verkligen inte, tyckte den såg komplett livsfarlig ut och var smått övertygad om att den var ond. Men till slut kom vi över!

Stugvärden var en jättetrevlig liten dam som tog väl hand om oss och gav Kaprifol tips om hur man motiverar sig när man skall övervinna bro-skräck, och hon erbjöd sig att följa med över bron på vägen tillbaka till leden. Hon gav även vandrarna sina väderspådommar om när dert stora ovädret skulle nå fram till stugan, och kom även och meddelade att hennes spådom inte föll in pga ovädret bytt riktning och flugit över ett fjäll istället. Ingen tvekan om saken: det var i denna stuga man verkligen kände sig välkomnad, och det var helt och hållet stugvärdens förtjänst. Lite "mammig", men helt underbar!

Jag lyckades skrämma två folkskygga vandrare (ett svenskt-tyskt par) när jag halvdöd slog mig ner bredvid dem (fanns inga andra lediga platser). Tydligen var min trötta, halta utrstrålining lite för mycket för dem, men de kom tillbaka strax därefter och undrade om de kunde sitta bredvid oss. Kaprifol som anlänt kunde mjuka upp min image 🙂

Gasolköket var helt muppigt (svårtänt, usla tändare, antingen fullt ös eller ingen eld alls) vilket gjorde att matlagningen f*ckade ur helt för mig, brände vid maten. SUCK. Halt, trött och maten fubar. Just nu kändes dagen riktigit, riktigt dålig. Men med mat och vila i kroppen lite senare, så började det kännas bättre.

Stötte på några danskor som vi träffat tidigare redan i Sälka, och bjöd dem på blåbärspulver. De undrade förundrat var man fick tag på det, och förvånades när vi berättade att alla svenska mataffärer säljer blåbärssoppa och nyponsoppa i pulverform.

Några timmar in på kvällen började smärtan i min fot avta, och jag började få upp hoppet för att kunna gå på foten nästa dag.

Fjällvandring Dag 3 – Singi till Sälka

Vi kom iväg cirka 10.30 och med lägre vikt och snabb tillgång till blockchoklad gick resan lätt och i snabbt tempo.

Efter att ätit makaroner måltid in och måltid ut så var jag extremt trött på dem – mer makaroner och knorr skulle få mig att spy. Omväxling till REAL Örtkyckling gjorde lunchen till en underbar upplevelse.

Något overkligt kändes det att komma fram till Sälka i extremt god tid, före middag! Och då hade vi ändå stannat och lekt i snön och roat oss. Vi handlade mat i stugan och festade loss rejält med Bullens pilsnerkorv, tonfisk, chips, ölkorv och kakor. Härligt att få kött, fett och proteiner istället för frystorkat och makaroner!

Sälka hade en riktigt varm bastu där de tre grabbarna grus tävlade i vem som kunde värma sig längst uppe på högsta trappen medan de skopade vatten över kamminen, för att sen springa ut och skopa hinkar med iskallt jokkvatten över sig. Vi tog det lite lungnare men lyckades faktiskt bada lite i den kalla jokken. Vi tvättade oss även i rummet bredvid bastun, där man kunde få varmvatten som värmts av kaminen.

En del blöta kläder hade vi, bland annat sockor som vi tvättat i jokken, så på kvällen fixade vi eld i kaminen för att torka kläderna. Till slut fick vi eld på träklabben, som var färsk för året och allt annat än lättantänd. Tja, det skall nog sägas som så – någon scout är jag inte. Hamnar vi någonsin i nöd och behöver göra upp eld så använder jag nog gasolköket som tändare, att få fyr på hårda kompakta träklabbarna med nästan inget papper, näver eller tändved kändes smått omöjligt. Till slut fuskade jag och tog till några tändkuber jag hade i ryggsäcken.

Fjällvandring Dag 2 – Kebnekaise till Singi

Morgontidig var jag och sängde min jacka över min bara överkropp (ville inte leta efter tröjjan i en sal där massa folk sov) och började strosa rund, fotografera och loggade cachen Kebnekaise Base Camp. Fjällen var väldigt påtagliga här! Handlade lite godis i servicebutiken.

Besökte Kaprifol. Hon röstade för att vi hoppade över frukoskt i stugan utan vi åt den istället ute vid en jokk någon kilometer från stugan. Tror vi kom iväg cirka 10. Vandringen gick genom dalar längs fjällen, underbar utsikt. Ett parti av vandringen var rejält myggigt. Resans första regn kom också. Först duggregnade det, sen blev det ett rejält regn. När man väl orkat ta fram regnkappan så hade regnet slutat. Insåg att jag var fel klädd:
– Jackan är för varm när det inte regnar
– Jackan skyddar för dåligt mot regn
Snart så var jag "rätt klädd": bar enbart en ice breaker merinoull tshirt på överkroppen. Under nästan hela resan, i perfekt väder, vind, duggregn osv var jag nöjd och glad i min t-shirt och tyckte att merinoullen rockade. I värsta vädren åkte regnjackan fram. Det slog mig att nästan alla andra jag såg kändes enormt varmt klädda, jag hade svettas som en tok i deras kläder. Det tål att upprepas: är man varmblodig av sig så är en tun merinoull t-shirt precis lagom för 80-90% av en sommarvandring. Lager 2, lager 3, långärmat osv – behövs bara i riktigt dåligt väder. Bar för övrigt merinoull kalsonger och tunna uråldriga utslitna joggingbyxor nertill större delen av vandringen.

Resans första snöfläck återfanns när vi hade gått lite drygt halvvägs. Otroligt kul att stå i t-shirt och hålla snö i handen!

En irriterande punkt var en 3km skyllt. Inte ens fågelvägen kan förklara den skyllten insåg jag senare då vi efter vandrat ett bra tag hade 2.5km kvar – fågelvägen (förmodligen 3km kvar gångvägen). Klockan 21.30 kom vi fram och träffade en glad stugvärd som höll med om att den skyllten är konstig. Trotts att dagens tur också tagit mycket tid, så kändes dagens vandring betydligt lättare än gårdagens.

Härligt att komma fram och kunna laga sig kvällsmat.

Vi konstaterade att Kaprifol fortfarande hade för mycket mat på ryggen. En sak som slog mig var också att vi förbrukat betydligt mindre mat än vad vi borde enligt mina beräkningar. Tyligen har vi tung mat och äter för lite. Lite överläggningar senare så valde vi att lämna 1 kg macaroner i singi, så att Kaprifol slapp konka på dem. Härligt att få lättare ryggsäck! Smart att de har skåp där man kan lämna sånt man inte vill bära vidare på, och andra hungriga vandrare kan ta.

Ett smärre irritationsmoment: någon hade lämnat en påse med något pulver öppnat på hyllan. Plötsligt var jag helt mjölig när jag plockade runt där. Så det blev några tysta svordommar och ständande på morgonen, efter att jag slängt den. Seriöst, hur tänker man om man lämnar omärkta okända pulver, öppnade så att fukt kan komma in? Är ju förmodligen dåligt när nästa person skall ha dem, plus att det stökar ner. Morr!  🙂 

Fjällvandring Dag 1 – Nikkaloukta till Kebnekaise

Fjällvandringen började lite försiktigt med att vi letade upp geocachen Nikkaluokta och tittade oss runt i miljön, tog lite foton och så. Sen började vi  den 19km långa vandringen mot Kebnekaise  Fjällstation.

Vi valde att skippa båten som kunde klippa 7km av resan och tydligen är väldigt populär. Kaprifol ville inte att vi skulle känna "Vi har gått elva mil, men vi fuskade 7km" så det blev en lång första dag.

Kaprifol hade en del problem bl.a. att väskan kändes för tung och inte satt rätt – vi borde naturligtvis ha tränat lite mer inför resan, men hon hade fått problem med foten så att låta den läka var prio 1, inte att träna. Men vi höll humöret uppe och passade på att äta rejält av den mat som låg i hennes väska för att minska lasten.

På det hela taget kändes det ganska mycket som man var på väg till fjällen, snarare än att vara framme. Förutom att marken stiger en hel del och att flora/fauna särskiljer sig en del, så var första dagen inte speciellt olik en vandring hemma i de egna skogarna.

Kaprifols humör studsade lite upp och ner över den oväntat svåra första dagen, men det var ganska stabiljt jojo-ande. När det bara var någon kilometer kvar rasade mitt humör fullständigt så det blev att sitta ner, äta lite och återfå viljestyrkan. Sen kom vi fram allmänt halvdöda till Kebnekaise och sjunk ihop utanför dörren.

En glad å go kille med solglasögon, stor blå skinande goretexjacka och ett strålande humör undrade hur vi gått.
– tolv… någonting.. när bussen kom fram, svarade jag
– Tog ni båten?
– nej…
– Haha, det är helt är helt rätt. Första gången tar man inte båten. Men sen går man aldrig hela sträckan igen!

Hans soliga humör smittade av sig och vi traskade in och lyckades hitta en STF-tjej som kunde visa var vår inkvartering fanns.

Vår färdtakt under dagen hade varit överraskande låg. Även om man räknar bort lunch och middag så höll vi inte mer än cirka 2km/h, och det hade varit mycket jobbigare än det borde ha varit. Vi började misstänka att vi var för tungt packade. Kaprifols väska vägde cirka 11.5 kilo när vi vägde den utanför servicebyggnaden, vilket tyder på att min våg och beräkningar där hemma slog rejält fel (Hennes väska skulle vägt 10 kilo vid start, drygt 15% tyngre i verkligheten – EFTER att vi ätit en del mat). Lite choklad m.m. flyttades över till min väska. Tyvärr vägde vi inte den där, jag trodde att den vägde 18 kilon men tja… min våg och beräkningar var ju tydligen fel…

Vi avslutade dagen med en härlig dusch. Enligt Kaprifol sparkade en kille på min säng några gånger för att få mig att sluta snarka innan han gav upp – så lätt väcker man inte mig =)