Ett annat flygminne

Det är inte bara tåg som ofunkar i snö. En vinterför länge sen skulle jag flyga tidigt Landvetter – Arlanda – Luleå. Tror jag skulle flyga klockan 6, 7, 8 eller nått sånt där hysteriskt tidigt. Tanken var i vart fall att vara i Luleå runt 12 eller så, men det var inte Guds vilja.

Efter att väntat i flera timmar i Göteborg gick till slut ett flyg. Framme i Stockholm hördes mitt namn i högtalarna, SAS ville träffa mig. De förklarade att jag inte fick plats på de närmaste avgångarna, istället fick jag en fet samling ”Please forgive us!!!” biljetthäften. De räckte till mat och dryck och allt möjligt på flygplatsen, och då hade jag fortfarande massor kvar.

23.30 hade vi fått gå ombord: ”vi kommer få vänta minst tjugo minuter innan vi får börja taxa, vill ni ha något så länge?” frågar en flygvärdinna.

Jag håller ut en näve med ”Please forgive us!” biljetter och säger ”Har ni sprit?”.

Trött, svettig, matt röst, har fått en hysterisk massa biljetter för tidigare fakkaps, ber om sprit… Tydligen sätter jag flera av ”varningssignalerna”. Plötsligt sitter flygvärdinnan hukad brevid mig och håller handen på mitt knä, 110% uppmärksamhet på mig. Med en väldigt mild röst: ”tyvärr, jag ber om ursäkt, vi får inte servera sprit på inrikesflyget. Kan jag erbjuda dig något annat; öl, läsk, godis?”.

Att blivit hanterad som en riskpassagerare var en intressant engångsföretelse! Fick två öl av märket 18-hundranågonting – genuint äckligt, en cola, och godis å jordnötter för mina sista biljetter. Någon gång extremt sent på kvällen hade en taxi tagit mig sista biten till mitt resmål.

SAS skall helt klart ha kred för att man behandlades så bra som möjligt och verkligen var personliga i bemötandet. Det som är mest otrevligt att åka tåg är att det känns som att trafikverket och SJ har gett upp, ofta förklarar de inte ens eller ber om ursäkt. Undantag från den regeln har jag dock bloggar om tidigare, som när tågföraren förklarade att de vill göra ett bra jobb – men ibland är det svårt.

Ett flygminne

En gång så åkte jag med ett SAS plan som var kusligt öde. Något normalstort jet med kanske max 5-10 civila passagerare, samt en extra flygbesättning på väg hem. Detta blev en av SAS mest oseriösa men roligaste flygupplevelser. Den andra besättningen skojade och hetsade den aktiva besättningen, och flygvärdinnan började spexa för dem. Säkerhetsuppvisningen gjordes under flams och skratt, där akrobatik och stilistiska rörelser togs till. När nödutgångarna på mitten beskrevs stod hon på ett ben, lutad som en svan och gjorde konstnärliga rörelser med armarna, lite som om de simmade eller ålade sig ut genom utgångarna på sidan.

Jag är helt övertygad om att SAS och myndigheter inte uppskattar sådant, men uppvisningen var KUL och folk TITTADE. Mission accomplished? Tur att det gått över fem år sen den turen, så ingen surstropp blir arg på dem, preskrivberat 🙂