Challenges

Grounspeak introducerade nyligen Challenges. Feedbacken på förändringar har varit sådär, som alltid i geocaching-sammanhang.

Skall man försöka skriva något klokt om detta?

Positivt:

  • Centrala Göteborg har fått två chalenges som känns trevliga och välgjorda.
  • På iPhone är Challenges och vanlig Geocaching två helt olika app:ar, med olika look&feel osv. Känns som ett jättebra upplägg att ha det så.
  • Challenges påverkas inte av 161m regeln, förstör inte för vanliga cacher.
  • Challenges skiljer sig lite från gowalla m.m. genom att de alltid kräver en prestation.
  • Challenges verkar byggt för att man loggar direkt när man klarat utmaningen (till skillnad från virtuals och earth caches, där ägaren först skall godkänna)
Negativt:
  • Inställningen till privacy, foto-krav, challenges, virtuals, earth caches m.m. känns minst sagt otydlig/ombytlig.
  • Vad geocaching är blir mer förvirrat med challenges / virtuals – svårare för nybörjare att förstå. Men upplägget med olika appar minskar problemet.
  • Ett av argumenten mot att återinföra virtuals var att gnälliga amerikanska parker är mer sannolika att vägra fysiska cacher om virtuals finns. Sannolikt kommer det nu bli svårare att få fysiska lådor godkända i USA m.m.
  • Geocaching.com har historiskt sätt inte varit någon speciellt bra boplats för virtuals. På gowalla och andra LBGs har man en ganska avslappnat hållen attityd till världen – låt folk logga om de vill. På geocaching sajter blir det så mycket tjafs, regeltolkningar osv. Huruvida man svarat exakt ”rätt”, eller om någon ”fuskat”, kan vara blodigt allvar. Kommer Challenges lyckas överkomma det faktum att gecaching.com har på tok för många självutnämnda Judge Dredds?
  • Att man kan ge negativa omdömmen på challenges är en jättedum idé. Positiva omdömmessystem som favorites på geocaching.com (och google +1, facebook tumme upp, flickr favorites, osv) brukar sprida en positiv atmosfär. Sajter med tumme ner, som t.ex. youtube, drar till sig sura nättroll (”hater gonna hate” är mycket mer sant om hatare har en hate-knapp att trycka på). Just nu känns det som om roliga challenges får tumme-ner av folk som villsprida sin åsikt om att virtuals är dåligt, snarare än någon som tycker illa om den specifika challengen.
Så på det hela taget – challenges kan bli något kul. Jag gillade de två jag loggade, tyckte det var två trevliga små kryddor i vardagen.
Största frågan jag har kring challenges: Är geocaching.com rätt sajt för konceptet?

Geocacher – Storlekar

Perspektivet är lite förvrängt av vidvinkelobjektiv; det långt fram i bilden är oproportionerligt stort 🙂

Large

  • Den feta lådan i bakgrunden är vad geocachare skulle kalla Large.
Regular
  • 1 liters Lock & Lock (vänster i bilden) är ganska typisk regular-cache i svenska skogar. Låsen gör den väldigt tålig mot fukt och det är ovanligt att folk misslyckas stänga den. Tyvärr har jag haft lite problem med att Lock&Lock brukar läcker in om de får för mycket vatten runt sig, t.ex. om man gömt dem i en ihålighet i marken.
  • 1 liters otterbox 3250 (gul till höger) är en robustare sak som skall tåla lite mer.
Small
  • Turkisk yogurt naturell är i gränslandet mellan att vara small eller regular. Jag har själv ingen cache gjord av yogurt burkar – jag tycker det ser lite skräpigt och slarvigt ut – men jag har stött på flera sådana, och de verkar hålla för naturens prövningar.
  • 350ml Lock & Lock är en riktigt typisk small-gömma. Går in i väldigt många olika typer av håligheter, så den är väldigt lätt att gömma.
Micro
  • En svart filmburk är en riktigt typisk gömma, speciellt i städerna.
  • En Resorb eller Magnecyl rör funkar bra också. De verkar ta in fukt lite lättare än filmburkar, så man får tänka på att de inte placeras på ett allt för vått ställe.
Nano
  • Den lilla pytte cachen bredvid filmburken är en typisk nano. Går in nästan över allt.
  • Jag har själv aldrig placerat ut en nano eftersom 1) de är för små för att rymma en penna samt att 2) jag tycker de oftast är en ersättning för att någon latmask inte orkat leta rätt på ett vettigt gömställe för en micro-cache. Men, rätt använt, så kan en nano utgöra en ovanlig, rolig och fantasifull gömma (tyvärr är en intelligent placerad nano-cache ungefär lika vanligt som att man vinner på lotto, men i teorin kan man alltså göra något fyndigt med dem)

Södra Kungsleden, Dag 8: Aigertstugan – Ammarnäs

Vaknade vid 6, drog mig någon timme tills Kaprifol vaknade. Pratade lite med henne, trött. Hon skulle sova vidare.

Satt och pratade med värden, kollade på kartor, skrev i min lilla bok, gick runt och fotade, osv.

Kaprifol kom ut. Mår bättre – men inte frisk. Vill gå vidare idag.

Frukost: gröt + lingonsylt + russin.

Grabbarna vi möte igår kom förbi. Stugvärden såg direkt ett fel: ”var är ert tält?!?”. Svaret: ”vinden tog det”. Jag hajade till: ”va?!? På allvar?!”. Japp, allvar. Frågan som bubblade i mitt huvud men aldrig blev ställd: tappade de tältet när de fällde ner det, eller vaknade de av att tältet flög ifrån dem? Stugvärdens oro för att deras tält inte var ”fjälldugligt” blev synnerligen besannat.

Toalett 789 möh

Jag och Kaprifol gick nästan oavbrutet mot Ammarnäs, med bara kortare fotostopp eller vattenpauser (ingen lunch). Hade vi hällt dagens takt hela resan hade vi kunnat gå hur långt som helst!

Hittade lite omogna hjortronbär, goda…

Plåtade ett vattenfall

Skyltning m.m. började göra klart att vi var mycket nära civilisationen…

Eftersom vi verkligen ville avsluta pga Kaprifols ohälsa (och ett elakt ösregn) så var det underbart att se civilisation! Men ett viss mått av vemod över att resan gick mot sitt slut inföll i min själ, hade nog gärna fortsatt lika långt till om tiden funnits. Gå i det fria, bestiga toppar, inte ha internet, inte kunna få telefonsamtal…

”Välkomna till Ammarnäs” ropade en cyklist när vi vandrade in i byn.

STF hade fullt men de ringde Ammarnäs Vandrarhem och förklarade att trötta vandrare kommit fram i regnet. Lyxigt värre blev vi hämtade med en stor SUV som vi lämnade väskorna i, fick rumsnyckeln, och kördes sen till vandrarhemmet.

Sällan har man mött så välkomnande människor som Ammarnäsborna. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad, men man blir verkligen välkomnad och det känns som att de tycker det är roligt med gästerna. Har man någon som helst plan på att strosa runt lite anonymt så kan man glömma det – det är en söt pytteliten by som byborna själva uppskattar till ”knappt 150 personer” 🙂

I samband med middagen fick vi tag på reklamtröjjor för Ammarnäs FVO; såg lite ut som humle och dumle när vi lallade runt i identiska tröjjor. Men det var skönt att slippa svetten. Eller som jag formulerade det om köpet: ”Härligt! Den jag har på mig nu är min fräschaste tröjja, den har jag bara sovit i”.

Mumsade fin middag på Ammarnäs Gård: älgburgare, kaffe, sallad, mjölk, hårt polarbröd, smör, okänd chutney, inlagd pumpa.

Listade ut hur bastun funkade, jag och kaprifol bastade. Hörde sen tjut i korridoren ”The sauna is working now!!!” och visade utländskt tjejer hur man reglerar den och stänger av.

Vandrarhemmet kändes en smula fallfärdigt 😉

Träffade en ung kille som bodde en bit utanför Ammarnäs och som hängde på vandrarhemmet för att det var roligare än hemma (familjen hoggade TVn jämt). Han undrade om jag bodde i ammarnäs (antar att Ammarnäs FVO tröjan gav intrycket att man är på besök lite längre än över natten).
”nej nej, göteborgare! Gick från hemavan.”
”Så långt! Jobbigt!”
”ja, tårna gör lite ont”
”de brukar göra det när man gått”

Odometer: 109.21 km (dagstur 9km)