Mitt Flickr

Ett av mina projekt jag lagt tid på senare tid är mitt Flickr. Dels skall jag ta fler foton, fler av dem skall upp till Flickr, utbudet skall bli lite mer varierat (jag vet att mina klassiska bildstilar är lite för överrepresenterade / återkommande), och jag skall få dem mer exponerade genom att bland annat arbeta med grupper och kommentarer.

Det börjar ge utdelning, jag får en del views, och viktigare: kommentarer och favoritiseringar. Några foton tycker jag dessutom faktiskt att de borde nått mer uppmärksamhet, de är klart över Flickr-snittet men har bara fått någon enstaka kommentar. Hmm. Finns kanske någon förklaring.

På det hela taget så tycker jag att jag börjat röra mig från att vara i bottenskicket till att vara bland de halvbra. En del av mina foton blir riktigt härliga, men snittet är inte tillräckligt bra. Det syns på fotorna att jag kan plåta, har rätt objektiv (Samyang MF 85/1.4 är det coolaste och mest utmanande som finns hehe) och behärskar tekniken bra.

Samtidigt är det ganska långt kvar till dem som är riktigt, riktigt bra. När man tittar på en del foton på Flickr blir man nästan stum av hur djäkla bra de fotona är, helt otroligt vad en del presterat. Men men, om några år är jag nog där. Är ju ändå relativt ny.

Förmågan att hitta de riktigt intressanta vinklarna / fotoorna är nog det utmanande. Att bli duktig på tekniska frågor är något jag har lätt för, det estetiska är mer utmanande. Sen så är jag lite svag på att ha med foton på modeller, okända människor på gatan, osv. Får försöka öva upp sådant.

Annonser

Geocachingtur, sliten men på väg mot #2000

Igår så ringde mannen som går under många namn. Mitt i en ganska blöt tillställning. Men det bestämdes att vi skulle dra ut och geocacha (hur stavar man det förresten? med a eller e-kolon-a? svårt låneord…) runt lunch typ.

Till slut var jag hemma, ringde och snackade lite med tjejen. Klockan åtta, nio någonting vaknade jag, och började med att sträcka på mig. Kablam! Uh? Tittade mig förvånat omkring. Aha, tydligen var telefonen bedvid mig i sängen och lärde sig precis att flyga. Och hum, jag är fullt påklädd. Aja, ytterkläderna var i vart fall inte på. Morgonen gick sen i slowmotion men till slut stod jag på vår mötesplats och inväntade ranglet.

Det måste sägas att var en horribel upplevelse. Att halka runt på isiga skogsvägar och försöka leta bakfull var allt annat än trevligt. Som tur är så hade min guide loggat nästan allt i området – det han inte själv ägde – så det var liksom ganska lätt. Jag fick mer än en gång ganska tydliga tips när jag stod halvdöd med en trött hjärna framför stenar och skrevor.

Vi träffade en trevlig hundägare och en stor men lite rädd hund som undrade vad vi höll på med. Ranglet babblade med honom och när jag väl hade cachen kom jag över och socialiserade lite med hunden. Till min förvåning var den mycket räddare för mig än hundar brukar vara, de brukar bara behöva lukta på mina händer så älskar de mig. Men men, efter lite hundpsykologi så satt jag ner och hunden tyckte jag var en bra kompis också.

På en av cacherna la jag en genialisk logg: ”Den var så lätt att hitta att jag inte ens behövde GPS :-)”. Jag hoppas verkligen någon irrar runt där utan att hitta och svär över dryga gamla loggar. Att det var en klättercache och att ägaren tog mig med hela vägen fram och pekade ut klätterträdet är ju överflödigt att berätta i loggen =)

Så plingade Illern och berättade att hans planer gått FUBAR och att han skulle ge sig ut på en solo-tur idag och undrade om vi ville med i morgon. Här så skall mina hjärnceller ha cred för att de vaknade till. Jag påpekade att vi redan var ute och att vi kunde slå ihop oss idag istället, så lite vi angav nästa waypoint vi traskade mot så kunde Illern köra ikapp oss.

Ranglet tampades med en sådan där idiotcache som plågas av fenomenet att nästan alla cachare envisas med att försöka sätta cachen tillbaka lite svårare och djävligare än hur de själva fann den. ”Ingen skall ta mig tusan hitta den lättare än vad jag gjorde” verkar många resonera.

Nåväl, X minuter senare och kämpande med pinnar och ficklampor så var cachen ute =) Loggat och klart så svängde Illern in och vår tvåmanna cachingsarmé var nu tre!

Vad pågår för mystiskt här?

All your cache are belong to us =)

Efter att stiftas bekantskap med det gamla förfallna sjömärket så passerade jag äntligen siffran 2000. Något lyckorus inföll dock inte, inte heller någon direkt apati eller brist på mål i livet. Det är nog bara att inse att siffrorna betyder allt mindre för mig. Men men, i morgon får jag rycka upp mig och fira det med gott kaffe och någon gott.

Roligaste cachen denna dagen, möjligen undantaget dagens två klättringar, var att högt uppe på ett berg fira ner en cache från en övergiven flaggstång. Sådana cacher ser man av naturliga skäl inte varje dag!

Vinjetteringen i bilden ovan är lite onaturlig, så mycket är det egentligen inte i objektivet. Jag slog av ljusoptimeringen i Digital Photo Professional, och lekte sen lite med hög kontrast och lite underexponering skuggorna. Så, det är inte fejk, bara mycket mycket mer tydligt än en normal framkallning av RAW-fotot.

Vi tog även en del klassiska D:1 cacher. Sen vilken T-rating denna typ av cacher skall ha kan diskuteras, i detta fallet känns T:1.5 rätt, eller kanske T:2. En kort tjej bör med lite möda kunna nå den, utan att klättra. Djäklas en cachare och sätter den högre upp än nödvändigt så blir dock T högre.

I svartvitt ser cammot extremt bra ut. Djur utan färgseende lär definitivt luras av detta!

Helt misslyckat foto, men jag gillade mjukheten i det. Drog upp kontrast och färgsaturering och roar mig med att lägga upp det här.