Fjällvandring Dag 6 – Alesjaure till Abiskojaure

Vi gick upp 6.30 och åt frukost bland de tidigaste morgonfåglarna. Gett bort lite mer onödig proviant för att minska lasten, djäkla massa blåbärssoppa och välling man packat! 7.50 började vi dagens 23km vandring.

Vandringen längs sjön Abiskojaure var riktigt fin. Dels var terrängen gudomligt lättvandrad jämfört med tidigare resans tidigare vandring. Molnen sträkte sig längs bergen ovanför samebyn, så man undrade lite smått vad de skulle bjuda på för väder när de sakta sänkte sig neråt, speciellt då det blåste från dem. Men de slutade rulla ner för bergen kanske någon enstaka hundra meter ovanför samebyn, och ingen speciellt hände.

En bit in på vandringen började det regna. Det höll i sig och vi satte snart på regnjackorna. En bit hittade vi en utskjutande bergskant och satte oss och fikade, pratade och njöt medan det regnade på. När det lugnat sig började vi gå igen.

Så stötte vi på Danskorna! De var före oss. WTF? De sov när vi gick! Jo, de hade tagit båten. Vi snackade lite med dem och vi var alla roade att man går och går alla ansikterna är hela tiden nya, förutom att ett svensk par stöter på ett danskt par tre dagar i raden.

Vi vandrade vidare. Plötsligt regnade det inte längre – marken var uttorkad, ingen jokk längs vägen, solen gassade.  Kändes som man vandrade i en öken. Suktandes efter vatten så blev vi avbrutna av en mamma och hennes flicka. De undrade om vi stött på vatten nyligen. "Nej, tänkte nog precis fråga er om ni gjort det" svarade jag. Hon visade på karta hur långt de gått utan att ha en bra källa vatten längs vägen. Långt. "Vi borde tagit vatten med oss! jag sa ju det, Mamma!" sa tjejen. "Man brukar inte behöva det, älskling".

Vi vandrade på. En bit in fick vi ta en pause för att jag började bli lite ostadig av vätskebrist. Kaprifol funderade lite och kom fram till att det bästa vi kunde göra var att avvika från sommarleden och ta vinterleden som ledde ner mot en stor jokk som dånade rejält, fylld med vatten från vattenfall som mynnade ut från ett högre berg. Någon kilometer förvisso, men bättre än att jag säckade ihop.

Vi började gå där, och det var faktiskt riktigt härligt att gå i ovandrat ljung-aktig växtlighet istället för att gå på den upptrampade sommarleden. Plötsligt hittade vi en avlång flaska Imsdal någon skidåkare tappat under vintern, med någon deciliter vatten i. Jag skrattade hysteriskt road av ironin samtidigt som det kändes som ett humoriskt tecken från våran vän där ovan. Även om jag inte vågade dricka det gamla vattnet, så lyfte det upp mig och mitt humör.

Sista streckan fram till jokk/forsen var jobbig. Det var stora rejäla stenbumlingar omgivna av mark som antingen var sumpig eller undermerad av uttorkade småjokkar. Men till slut satt vi framme vid jokken, och lyckligt drack vatten, vatten massor utav vatten. Som avslutning fyllde vi våra tomma flaskor.

På väg därifrån hade Kaprifol enn himla takt och jag försökte hålla den, något utmattad från min vättskebrist episod, plötsligt föll jag och låg som en sköldpadda på rygg. Insåg snabbt att jag var oskadd – ryggsäcken tog 90% av smällen, och kom upp. Förklarade för Kaprifol att jag inte klarade hennes takt. "Men jag ville ju gå fort för att du skulle slippa vara kvar här i onödan!". Jag fick ta täten och vi kom ur stenbumlingpartiet i min egen takt, utan några fler olyckor. Vi började gå upp för berget i jakt på sommarleden, som vi återfann efter lite klättring uppåt.

Vandringen gick bra därefter, lättvandrat och innan vätskereserverna tog slut började det åtminstone komma små jokkar man kunde fylla på vattenflaskorna med om man fick dem i rätt vinkel.

Aldra sist på resan kom tre broar Kaprifol inte gillade. Synnerliga problem hade hon med en bro som först började med en spång som hon kröp ut på, före mig. Sen så var den en lång, lång spång över en fors, vilandes på två rejäla stålwires. Där tog det stopp och viss panik var ett faktum. Efter en stund var vi överrens om att jag skulle gå först och det var inte helt lätt att gå om varandra med stora ryggsäckar på en smal spång. När jag väl var framför kunde Kaprifol fokusera på mig och vi kunde gå frammåt. Några vandrare som vilade på den sidan vi kommit från tjoade glatt och positivt åt våran lyckade färd över. Sällan har Kaprifol sett så lycklig och mentalt utmattad ut som när hon kommit över över denna bron!

På andra sidan mötte vi en herre som stått och väntat på oss. Förmodligen väntade han och funderade på om han skulle behöva ge oss en hand. Han var ingenjör och undrade om min GPS som hängde från sidan kunde berätta hur långt kvar det var till Abiskojaure. Jag förklarade att just nu hade GPS:en  soppatorsk och att det var lite jobbigt att leta rätt på batterierna, men att min kartbestyckade navigatör hade 100% koll. Kaprifol visade var vi var och hur många kilometer det var kvar. "3 km? Ha! Det är precis vad jag orkar gå idag!" sa Mr.Ingenjör och satte av i en rejäl takt.

Vi nådde stugorna klocka 19 och då var våra reserver helt slut! Vi fick i oss middag, sen la sig Kaprifol och vilade. Hon bad så sött att få lyssna på sin MP3-spelare med synth-musik hon sparat på, och jag letade rätt på den och kom med den. Plötsligt njöt hon som ett litet barn när hon låg och vilade och lyssnade på musik för första gången på sex dagar.

Jag gick iväg och loggade geocachen, snabbt och smidigt:


blaufish found Abiskojaurestugorna:
  July 16 by blaufish (1219 found)
Loggades av team Blåfisk+Kaprifol medan Kaprifol vilade ut sig i stugan =)


Lite kult att logga en gammal äkta sanoj-cache från 2003 för övrigt: stor – inte någon djäkla micro, bra placering, klockrena koordinater, bra ledtråd. Kul med gamla legendariska cachares cacher.

Uppenbarligen hade min hyggien under resan brustit, för jag hade fått ett otrevligt kliande som behövde addresseras. Så bada skulle det, även om det var långt in på kvällen och regnade. Så jag frågade runt och fick tips om var badplatsen låg. Där mötte jag en kille som tipsade om man enklast kom ner (det var lerigt fram till trappan ner). Han höll på med mobilen och borstade tänderna samtidigt. "Har du täckning här?". "Ja, om man står precis här har man det, annars har man det inte".

Gick in och la mig, Kaprifol undrade sömning om jag verkligen badat. Jodå! Tipsade om att hon kanske kunde få täckning i morgon.

Zzzz….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s