Orientering i Änggårdsbergen: Naturpasset

Jag och Kaprifol tränade orientering i Änggårdsbergen på skoj igår. Köpte Naturpasset på Botaniska. Vi använde bara kartan, kompass och GPS fick ligga oanvända i väskan. Tog 6 kontroller, 6 Found, 0 DNF. 

Kaprifol hade ett orienteringskoncept "Booma" som inte vi geocachare har. Tydligen betyder det att man springer ut och inte hamnar 100% rakt på utan för röra sig runt lite i terrängen för att hitta kontrollen. Hon menade på att 30-50 meter fel räknas somn en boom, lite extremt tycker jag. Tror vi kanske "boomade" 2-3 av kontrollerna, men samtliga hittades med bara några minuters letande. Med Geocaching-mått var det extremt snabbt, men å andra sidan så är orienteringskontroller till sin natur D:1 "cacher" – de syns tydligt och är inte speciellt gömda. 
Göteborgs väder gjorde sig påmint, med mycket mycket mycket regn över oss. Först hördes åskan på långt håll, men sen kom den närmre. Plötsligt lystes himlen upp rejät och sekunderna senare dundrade det till kraftigt, vilket fick oss att fundera på "hur långt bort är blixten?".  Någon sekund, mindre än 1km bort alltså. Humtidum, humtidum.
Aja, vi kom i vart fall hem utan att regnat bort eller fått Zeus sput i huvudet, men lite lätt förskyld var man idag. Roligt hade vi, men vädret kunde klart varit bättre.

Dagens FTF: GKV #5 – Kaverös kyrka

En Först aTt Finna idag, GKV #5 – Kaverös kyrka!


 July 29 by blaufish (1202 found)
{*FTF*} 20:28. Jag och Kaprifol var mitt inne i Monokohime och plötsligt sa telefonen att det fanns en ny cache. Slängde på oss regnkläderna och tittade ut, wtf?, det var visst bara i filmen det regnade. När vi närmade oss cachen kort därefter trodde vi att vi var först men så såg vi en mörk figur – Mattba som inte hade hittat cachen! Snabbt började vi fara runt och hittade cachen! Blev en härlig delad FTF 🙂

Otroligt att tre geocachare så snabbt var på plats – bara minuterna efter att cache notification skrikit till! här var det sekunder som avgjorde om man blev delad FTF eller surt fått nöja sig med en STF!


Min FTF-lista blir därmed:

First To Finds:

Andra bloggar om: 
Technorati: 

Fjällvandring Dag 4 – Sälka till Tjäktja

Promenerade från Sälka till Tjäktjapasset (1150m ö.h). Cirka 8km, underbar utsikt. Lätt uppförslutning hela dagen gjorde vandringen lite seg, och terrängen var stundtals lite jobbig (terrängtypen "stenträsk" hehe).

På väg upp i träsket hittade vi en fjäril som fastnat i leran, och jag erbjöd den mitt finger. Försiktigt klättrade den upp på det, och satt sen kvar. Först så trodde vi dens vingar var blöta, så vi lät den sitta kvar för att torka. Lite klättrande uppför passet började vi inse att den nog bara var rädd, så kaprifol hittade ett strå och erbjöd den att klättra upp på det. Lyckligt gick den över på det, och fällde ut sina vingar. Flög till en sten, vilade sig där någon minut, och började sen flyga fritt. Kapifol har bloggat två bilder på fjärilen.

Jag hittade en källa där en jokk "bubblade" (eller vad heter det? pårlade?) upp, rakt upp ur marken. Jättekonstigt att se vatten som kommer nerifrån och upp, även om det nu bara handlade om någon enstaka centimeter ovanför marknivån. Några tiotal meter längre upp hittade vi en jokk som försvann ner i marken, förmodligen samma jokk.

Slutligen skulle vi upp för sista delen av passet, vilket var ganska brant. Kaprifol hade lite svårt för klättringen och tyckte den var obehaglig, men efter att hon fått välja en egen väg hon ansåg vara mindre brant/otäck så var vi på väg uppåt. Vi såg även en ensam ren på kanske drygt 50 meters håll! När vi kom upp så lämnade vi sommarvädret på andra sidan och plötsligt var vi omgivna av snö och någon sorts nollgradig vinter – en förvandling på bara några få höjmetrar!

Till vår förvåning så fanns det ett utedass och ett vindskydd i toppen av passet, det hade jag inte förväntat mig. Jag gjorde t.om. en liten insats och donerade lite toapapper till dasset, så att nästkommande besökare får det trevligare.

Cachen Kungsledens höjdpunkt blev en trist DNF:


 July 14 by blaufish (1200 found)
DNF. Looked under big stones where the GPS zero’ed in and some other locations a bit further away, but didn’t find it.

I would have loved to have a hint on this one.

Maybe I was too tired from the trecking? I was really really tired here.


Men någon har hittat cachen efter mig, så jag hade bara dålig tur. Förmodligen trötthet som spelat in.

Vinden ven och det började vina en blandning av regn, snö och hagel så jag, Kaprifol och två svenskor som kom från andra hållet sökte skydd i vindskyddet och fikade å småpratade medan vi inväntade bättre värder.

De sista 4 km mot Tjäktjastugan blev helt klart vandringens värsta. Dels så var vädret svajigt men framförallt var det svår terräng: stenigt som attans och vassa stenar som stack uppåt. Någonstans trampade jag fel eller nått, det kändes som om foten fått ett kraftigt slag upp i fotdynan (trotts att jag haft kängor med rejäla sulor). Halta runt i jobbig terräng med en fot som värker var absolut ingen hit. Såg en ren till, men på längre avstånd denna gång.

Berättade för Kaprifol att vi kanske måste stanna och vila oss en dag i Tjäktja en dag för att min fot värkte, men tydligen förstod hon först senare på kvällen att det var riktigt illa med den, när hon märkte att jag inte kunde stödja på den i stugan.

Sista hindret var bron till Tjäkta. Kaprifol gillade den verkligen inte, tyckte den såg komplett livsfarlig ut och var smått övertygad om att den var ond. Men till slut kom vi över!

Stugvärden var en jättetrevlig liten dam som tog väl hand om oss och gav Kaprifol tips om hur man motiverar sig när man skall övervinna bro-skräck, och hon erbjöd sig att följa med över bron på vägen tillbaka till leden. Hon gav även vandrarna sina väderspådommar om när dert stora ovädret skulle nå fram till stugan, och kom även och meddelade att hennes spådom inte föll in pga ovädret bytt riktning och flugit över ett fjäll istället. Ingen tvekan om saken: det var i denna stuga man verkligen kände sig välkomnad, och det var helt och hållet stugvärdens förtjänst. Lite "mammig", men helt underbar!

Jag lyckades skrämma två folkskygga vandrare (ett svenskt-tyskt par) när jag halvdöd slog mig ner bredvid dem (fanns inga andra lediga platser). Tydligen var min trötta, halta utrstrålining lite för mycket för dem, men de kom tillbaka strax därefter och undrade om de kunde sitta bredvid oss. Kaprifol som anlänt kunde mjuka upp min image 🙂

Gasolköket var helt muppigt (svårtänt, usla tändare, antingen fullt ös eller ingen eld alls) vilket gjorde att matlagningen f*ckade ur helt för mig, brände vid maten. SUCK. Halt, trött och maten fubar. Just nu kändes dagen riktigit, riktigt dålig. Men med mat och vila i kroppen lite senare, så började det kännas bättre.

Stötte på några danskor som vi träffat tidigare redan i Sälka, och bjöd dem på blåbärspulver. De undrade förundrat var man fick tag på det, och förvånades när vi berättade att alla svenska mataffärer säljer blåbärssoppa och nyponsoppa i pulverform.

Några timmar in på kvällen började smärtan i min fot avta, och jag började få upp hoppet för att kunna gå på foten nästa dag.

Fjällvandring Dag 3 – Singi till Sälka

Vi kom iväg cirka 10.30 och med lägre vikt och snabb tillgång till blockchoklad gick resan lätt och i snabbt tempo.

Efter att ätit makaroner måltid in och måltid ut så var jag extremt trött på dem – mer makaroner och knorr skulle få mig att spy. Omväxling till REAL Örtkyckling gjorde lunchen till en underbar upplevelse.

Något overkligt kändes det att komma fram till Sälka i extremt god tid, före middag! Och då hade vi ändå stannat och lekt i snön och roat oss. Vi handlade mat i stugan och festade loss rejält med Bullens pilsnerkorv, tonfisk, chips, ölkorv och kakor. Härligt att få kött, fett och proteiner istället för frystorkat och makaroner!

Sälka hade en riktigt varm bastu där de tre grabbarna grus tävlade i vem som kunde värma sig längst uppe på högsta trappen medan de skopade vatten över kamminen, för att sen springa ut och skopa hinkar med iskallt jokkvatten över sig. Vi tog det lite lungnare men lyckades faktiskt bada lite i den kalla jokken. Vi tvättade oss även i rummet bredvid bastun, där man kunde få varmvatten som värmts av kaminen.

En del blöta kläder hade vi, bland annat sockor som vi tvättat i jokken, så på kvällen fixade vi eld i kaminen för att torka kläderna. Till slut fick vi eld på träklabben, som var färsk för året och allt annat än lättantänd. Tja, det skall nog sägas som så – någon scout är jag inte. Hamnar vi någonsin i nöd och behöver göra upp eld så använder jag nog gasolköket som tändare, att få fyr på hårda kompakta träklabbarna med nästan inget papper, näver eller tändved kändes smått omöjligt. Till slut fuskade jag och tog till några tändkuber jag hade i ryggsäcken.

1200 cacher loggade

Fjällen bjöd på en del sparsamt geocachande, bland annat min mest nordliga logg, Kungsleden 1 på Nord 68 grader, 21 minuter. Sen blev det en del farande i Kalix, Tornio och Happaranda.

Tornio var en sorglig upplevelse, nästan alla cacher verkade ha 5 – 10 DNF-loggar och var uppenbart borta. Uselt att reviewers tillåter förfallna cacher att listas, bättre ordning här i Sverige!

Slutligen loggades cache #1200 Luleå central railway station:


 July 23 by blaufish (1200 found)
Mynten ville bestämt resa söderut, mot Göteborg!

ps. Magnet+tejp lösningen är mer eller mindre paj. Underhåll kommer snart behövas.

ps2. Lustig företeelse: vår tågvagn visade sig parkerad exakt utanför cachen när vi skulle åka hem. Det hade varit en 1 – 3 meter lång avstickare att gå ut och logga denna innan tåget gick.

ps3. Noterar att detta blev cache nummer #1200 🙂


Fjällvandring Dag 2 – Kebnekaise till Singi

Morgontidig var jag och sängde min jacka över min bara överkropp (ville inte leta efter tröjjan i en sal där massa folk sov) och började strosa rund, fotografera och loggade cachen Kebnekaise Base Camp. Fjällen var väldigt påtagliga här! Handlade lite godis i servicebutiken.

Besökte Kaprifol. Hon röstade för att vi hoppade över frukoskt i stugan utan vi åt den istället ute vid en jokk någon kilometer från stugan. Tror vi kom iväg cirka 10. Vandringen gick genom dalar längs fjällen, underbar utsikt. Ett parti av vandringen var rejält myggigt. Resans första regn kom också. Först duggregnade det, sen blev det ett rejält regn. När man väl orkat ta fram regnkappan så hade regnet slutat. Insåg att jag var fel klädd:
– Jackan är för varm när det inte regnar
– Jackan skyddar för dåligt mot regn
Snart så var jag "rätt klädd": bar enbart en ice breaker merinoull tshirt på överkroppen. Under nästan hela resan, i perfekt väder, vind, duggregn osv var jag nöjd och glad i min t-shirt och tyckte att merinoullen rockade. I värsta vädren åkte regnjackan fram. Det slog mig att nästan alla andra jag såg kändes enormt varmt klädda, jag hade svettas som en tok i deras kläder. Det tål att upprepas: är man varmblodig av sig så är en tun merinoull t-shirt precis lagom för 80-90% av en sommarvandring. Lager 2, lager 3, långärmat osv – behövs bara i riktigt dåligt väder. Bar för övrigt merinoull kalsonger och tunna uråldriga utslitna joggingbyxor nertill större delen av vandringen.

Resans första snöfläck återfanns när vi hade gått lite drygt halvvägs. Otroligt kul att stå i t-shirt och hålla snö i handen!

En irriterande punkt var en 3km skyllt. Inte ens fågelvägen kan förklara den skyllten insåg jag senare då vi efter vandrat ett bra tag hade 2.5km kvar – fågelvägen (förmodligen 3km kvar gångvägen). Klockan 21.30 kom vi fram och träffade en glad stugvärd som höll med om att den skyllten är konstig. Trotts att dagens tur också tagit mycket tid, så kändes dagens vandring betydligt lättare än gårdagens.

Härligt att komma fram och kunna laga sig kvällsmat.

Vi konstaterade att Kaprifol fortfarande hade för mycket mat på ryggen. En sak som slog mig var också att vi förbrukat betydligt mindre mat än vad vi borde enligt mina beräkningar. Tyligen har vi tung mat och äter för lite. Lite överläggningar senare så valde vi att lämna 1 kg macaroner i singi, så att Kaprifol slapp konka på dem. Härligt att få lättare ryggsäck! Smart att de har skåp där man kan lämna sånt man inte vill bära vidare på, och andra hungriga vandrare kan ta.

Ett smärre irritationsmoment: någon hade lämnat en påse med något pulver öppnat på hyllan. Plötsligt var jag helt mjölig när jag plockade runt där. Så det blev några tysta svordommar och ständande på morgonen, efter att jag slängt den. Seriöst, hur tänker man om man lämnar omärkta okända pulver, öppnade så att fukt kan komma in? Är ju förmodligen dåligt när nästa person skall ha dem, plus att det stökar ner. Morr!  🙂 

Fjällvandring Dag 1 – Nikkaloukta till Kebnekaise

Fjällvandringen började lite försiktigt med att vi letade upp geocachen Nikkaluokta och tittade oss runt i miljön, tog lite foton och så. Sen började vi  den 19km långa vandringen mot Kebnekaise  Fjällstation.

Vi valde att skippa båten som kunde klippa 7km av resan och tydligen är väldigt populär. Kaprifol ville inte att vi skulle känna "Vi har gått elva mil, men vi fuskade 7km" så det blev en lång första dag.

Kaprifol hade en del problem bl.a. att väskan kändes för tung och inte satt rätt – vi borde naturligtvis ha tränat lite mer inför resan, men hon hade fått problem med foten så att låta den läka var prio 1, inte att träna. Men vi höll humöret uppe och passade på att äta rejält av den mat som låg i hennes väska för att minska lasten.

På det hela taget kändes det ganska mycket som man var på väg till fjällen, snarare än att vara framme. Förutom att marken stiger en hel del och att flora/fauna särskiljer sig en del, så var första dagen inte speciellt olik en vandring hemma i de egna skogarna.

Kaprifols humör studsade lite upp och ner över den oväntat svåra första dagen, men det var ganska stabiljt jojo-ande. När det bara var någon kilometer kvar rasade mitt humör fullständigt så det blev att sitta ner, äta lite och återfå viljestyrkan. Sen kom vi fram allmänt halvdöda till Kebnekaise och sjunk ihop utanför dörren.

En glad å go kille med solglasögon, stor blå skinande goretexjacka och ett strålande humör undrade hur vi gått.
– tolv… någonting.. när bussen kom fram, svarade jag
– Tog ni båten?
– nej…
– Haha, det är helt är helt rätt. Första gången tar man inte båten. Men sen går man aldrig hela sträckan igen!

Hans soliga humör smittade av sig och vi traskade in och lyckades hitta en STF-tjej som kunde visa var vår inkvartering fanns.

Vår färdtakt under dagen hade varit överraskande låg. Även om man räknar bort lunch och middag så höll vi inte mer än cirka 2km/h, och det hade varit mycket jobbigare än det borde ha varit. Vi började misstänka att vi var för tungt packade. Kaprifols väska vägde cirka 11.5 kilo när vi vägde den utanför servicebyggnaden, vilket tyder på att min våg och beräkningar där hemma slog rejält fel (Hennes väska skulle vägt 10 kilo vid start, drygt 15% tyngre i verkligheten – EFTER att vi ätit en del mat). Lite choklad m.m. flyttades över till min väska. Tyvärr vägde vi inte den där, jag trodde att den vägde 18 kilon men tja… min våg och beräkningar var ju tydligen fel…

Vi avslutade dagen med en härlig dusch. Enligt Kaprifol sparkade en kille på min säng några gånger för att få mig att sluta snarka innan han gav upp – så lätt väcker man inte mig =) 

Fjällvandring Dag 0 och Dag 1 – Tågen mot Kiruna, buss mot Nikkaloukta

Duon Kaprifol & Blaufish goes fjäll!

Resan in mot Stockholm var horibel. Barnfamilj nummer 1 hade många barn, och de var tjoiga och bråkade och gnabbades sins emellan. Barnfamilj nummer 2 var en ren mardröm – mormorns mål var att snarast få mamman att sitta ner med ungarna så hon kunde fly till Bistron. Mamman satt sen under färden och såg trött och utslagen ut och verkade mest vilja ta något lugnande, och sa i stort sätt aldrig till ungen som bl.a. skrek, hoppade i stolen, gjorde konstiga miner åt andra passagerare, osv osv. Varken MP3-spelare eller öronproppar kunde mildra infernot. God damnit! Lyckan var enorm när man fick gå av tåget från andra sidan helvetet.

Resan vidare mot Kiruna var däremot en behaglig resa. Passagerarna vi delade plats mec i liggvagnen var:

  • Spenslig tjej som tydligen skulle fjällvandra med sina kompisar och vandrade ofta. Bar en stor scout-ryggsäck som hennes pappa använt när han var ung. Såg helt otrroligt ut att hon kunde bära den, men skenet bedrar.
  • Gammal italienare som då och då bytte med sin son, som hade sittvagn.
  • Maskinare som skulle bila runt i fjällnära städer m.m.
  • En ung tjej som skulle göra militärtjänst och sen börja studera (lite osäker på vad). Snackade ett brett mål som kraftigt tog övertonen och fick mig att klia huvudet. Frågade var hon kom från, appopå dialekten. "Göteborg". Mina ögon blev runda som tefat då det absolut inte var göteborska eller ens likt, men uppföjande fråga specifierade orten till en liten håla dryga tre mil från Göteborg.

Resan förlöpte väl och jag sov bättre än jag förväntat mig, så lite lagom halvtrötta gick vi av i Kiruna. Av de som anlände skulle några enstaka med ett event-företag som jag tror arrade en egen fjälltur, de var i vart fall av med bilar ganska snabbt. Någon enstaka skulle faktiskt till Kiruna. Den stora massan skulle med bussen mot Nikkaloukta (fyllde nästan hela bussen). Det var underbart spännande att titta ut genom bussfönstret och se den speciella miljön längs vägen. Jag och några andra hann se resans föresta ren som hoppade runt i skogen intill vägen. Min teleoperatör tappade teckning en bit utanför Kiruna, en härlig indikering på att "här slutar civilisationen så som du känner den". Kaprifol hade dock täckning fortfarande.